Karlsson: Yttrandefriheten i Sverige är inte hotad... men...

Yttrandefrihet! Smaka på ordet, se hur det känns i munnen. Vad tänker du på när du läser ordet?
De flesta tänker inte så mycket på det, det har ju alltid funnits där.

Många har på senaste tiden varit rädda att Sverige är på väg att förlora yttrandefriheten. Sverigedemokraternas propaganda blev nedriven i tunnelbanan. Säger man chokladbollens alternativa namn, så får man ju automatiskt rasiststämpeln. Nu kan man ju inte ens måla sitt hus i Falu Rödfärg utan att vara rasist.

Men är det verkligen ett hot mot yttrandefriheten? Yttrandefriheten är friheten att uttrycka sig utan att bli censurerad eller straffad av regeringen.
När det kommer till Sverigedemokraternas anti-rom-kampanj, där var det demonstranter som rev ner dem. Det var inte regeringens beslut och det räknades som civil olydnad. Demonstranterna riskerar straff för att de rev ner reklamen, men Sverigedemokraterna blir inte straffade för att ha uttryckt sig.
Angående bakelsen, vars namn Sunes pappa inte ville uttala, så väntar inget straff från myndigheter när du säger ordet. Du får nog lite onda blickar och av naturliga själ kommer folk runt dig kalla dig för rasist, men det är väl ett uttryck av deras åsikt. Om du inte vill att de skall få säga sitt, när du får säga ditt, så är det inte ett hot mot din yttrandefrihet.
Artikeln om Falu Rödfärg, som florerat friskt runt sociala medier var en satirartikel på satirsidan Vindogat. Detsamma gäller artikeln om vit- och gullök. Återigen är det inte regeringen som censurerar. Samma yttrandefrihet som du värnar om så mycket är det som gör det möjligt för Vindogat att sprida dessa satirartiklar, som sedan används som källor på diverse självutnämnda sannings-sägar-sajter.

Sverige är inte ens i närheten av att förlora yttrandefriheten. När folk säger "det får man väl inte säga i det här landet", så är det inte landets regering som säger ifrån. Det är folket runtom personen. Oftast är det för att personen uttalat sig okänsligt. Då är det yttrandefriheten som möjliggör för personens nära och kära att säga till denne att denne uttalat sig okänsligt.

Däremot finns det andra länder, som påstår sig ha yttrandefrihet, som är på väg åt fel håll. Mest chockande är nog Storbritannien. Landet som ofta går ut i krig i demokratins och frihetens namn sysslar med systematisk censur. Här är det dock inte rasism det handlar om, utan världspolitikens andra heta potatis, upphovsrätten.
Det räcker med att en sajt har ordet "torrent" skrivet i domännamnet för att privatföretag skall kunna lämna in en ansökan till Brittisk domstol, som sedan kan ta beslut att tvinga alla internetleverantörer i landet att blockera tillgång till sidan. Andra saker som kan leda till att en sida blockeras är om ett företag anser att något på sidan strider mot deras upphovsrätt, eller om diskussioner som visar piratismens goda sidor förekommer.
Samtidigt pågår massövervakning, där all kommunikation spelas in för att sedan gås genom med vissa sökalgoritmer. Detta sker i sken av att förhindra terrorism, men hittills har det mestadels använts för att hitta nätpirater.

I Turkiet blockeras Facebook i flera regioner och i dagarna skickade de in en ansökan till Facebook om att ta ner tiotusentals konton, enbart med motivering att ägarna till kontona är kurder.

I Turkmenistan är det endast Regeringen som får tillhandahålla internet. De har satt priset högt för att avskräcka folk från att använda det. Utöver det har de satt hårda spärrar till sidor med information om mänskliga rättigheter, nyhetskällor och alla mailklienter utöver Hotmail, Googlemail och Yahoomail. Dessa tre övervakas av Regeringen!

I Vietnam har Regeringen övertalat Google, Yahoo och Microsoft att ge ut all information om bloggare som använder deras plattformar inom landets gränser. De har skapat en organisation för att gå genom och filtrera bort bloggar som talar illa om Regeringen eller som nämner tidigare regeringar.

Tunisien kräver att alla bloggare skickar in sina uppgifter till Regeringen, så att de kan hålla koll på allt innehåll. Om bloggen publicerar något som Regeringen inte håller med om, så tas hela bloggen ner inom ett dygn.

Detta är bara en handfull av de censurer som pågår runtom i världen. Dessa exempel är seriösa hot mot yttrandefriheten.
Din rätt att säga en bakelses namn, eller måla ditt hus hur du vill, eller använda vilka ingredienser du vill i bakelserna är inte hotad alls.

Om du däremot röstar på ett parti, för att det partiet lovar att du skall kunna säga denna bakelses namn utan att någon får säga något emot, då blir yttrandefriheten hotad på riktigt.

Karlsson: Rachel Dolezal, praktexempel på att ras inte existerar

Ras är en illusion
Få kan ha undgått den storm som uppstod när Rachel Dolezal, NAACP-president för Spokane-distriktet i Washington, påstods vara vit. Detta är ännu ett praktexempel på varför ras inte existerar hos människor.

Det går inte att identifiera någon efter "ras", eftersom det inte finns tillräckligt mycket skillnad mellan människor för att kunna göra den urskillningen. Något som just nu är mycket populärt är att kalla olika hudfärger för raser och man delar då in människor i 4 huvudgrupper. Man är antingen vit, svart, asiat eller uramerikan.

Felet med det tänket är att människor kan ingå i fler än en "ras" och oftast har vi alla inslag från samtliga 4. Höga kindben, låg panna, tunna läppar, flintskallighet, korta ben... Alla dessa kan hittas runt alla jordens hörn.

Hudfärg är därför det som de flesta använder när de pratar om ras, men även där finns många problem. Det främsta problemet är att man utgår från vit som "normal". Om en svart och en vit person har ett barn är barnet lika mycket av båda, men kallas oftast svart. Om denna person får ett barn med en annan vit person är det barnet tre delar vit och en del svart, men ses fortfarande som svart. Så pågår det flera generationer fram, bara för att en del kommer från något som inte är vitt och därför inte "normalt".

Detta kallas i allmänt tal för rasism och därför är det lätt att påstå att de som tror att det finns raser av människor är rasister.

Så, vad är det med Dolezal som gör henne till ett exempel på bristen av ras? Främst det faktum att hon i över 10 år har haft högt uppsatta positioner inom lika-rätts-organisationer, både på privat och statlig nivå, att hon blev president för NAACP i Spokane och att det tog ända tills hennes påstådda föräldrar pekade ut det innan någon ens misstänkte att hon kanske är vit. Även nu, efter att de påstådda föräldrarna har pekat ut henne och hon har sagt upp sig från sin post på NAACP, råder det tvivel. Om hon identifierar sig som svart och om alla runt henne identifierar henne som svart, är hon verkligen vit? Hon har alla kännetecken för en svart person, men hennes föräldrar är ju vita, eller? Ja, där finns ju tvivlet. "Föräldrarna" kan ju också ljuga.

Ras är något så lätt definierbart, för det är något som identifierar varelsen vid blotta anblicken. Du kan genast se om en hund är en St Bernard eller en Labrador. Du kan till och med se om hunden är en blandning mellan båda och genast identifiera båda rasernas attribut. Det samma gäller katter, hästar, ödlor och många, många fler djur. Du kan identifiera olika växters ras väldigt lätt, en Blodorkidé är signifikant olik en Barkeriaorkidé, en Vårtbjörk är lätt att skilja från en Dvärgbjörk. Du kan dock inte identifiera "ras" på det sättet hos människor och det är därför folk just nu tvivlar på om Dolezal är svart eller vit, eller kanske en blandning.

Därför finns det bara en logisk förklaring: Hon har ingen ras. Om det är sant finns det bara en logisk slutsats: Det finns inga raser av människor.


Ofrivilligt Perspektiv: Härskande samtalston mot "uppfattade icke-svenska".




Det här med samtalston
 kan vara rätt delikat att prata om då människor tenderar ha rätt bestämda uppfattningar om vad som är acceptabelt och inte. En slutsats jag drar är att det har viss betydelse i vårt samhälle då det uppmärksammas och diskuteras rätt frekvent. 
Kort sagt, människor som grupp tenderar att sätta någon typ av värde på ton även om man tycker radikalt olika angående det hela.

Vissa saker är rätt uppenbara. Om någon t ex skriker så kan det lite beroende på innehållet uppfattas som att någon försöker uppmärksamma något eller att ilska är inblandad. Bortsett från mer eller mindre uppenbara saker så finns det ett antal nyanser som kan vara svåra att uppfatta.

Som samhälle har vi en del begrepp som beskriver detta. Vi talar om sarkasm och ironi, om informell och formell ton, ibland anser vi att någon talar väldigt nedlåtande om eller mot någon och andra gånger kan man förstå att det finns en rätt djupgående välvilja på grund av sättet personen talar.
Exakt vad som är vad kan uppfattas som svårt. Det jobbigaste är nog när människor talar välvilligt om folk men på ett rätt nedlåtande sätt. Det är jobbigt för att personen som talar försöker antagligen vara välmenande men det faktiska innehållet men utformningen gör att det hela blir rätt klumpigt.

Allt som oftast kommer detta i samma format som när man tilltalar och talar om barn. Personen man talar om blir snäll, gullig, fin, duktig, trevlig eller helt fantastisk. När man talar om barn finns det en underförstådd invändning som lyder "...men hen är ett barn så man bör trots den nämnda kvalitén uppfatta barnet som just ett barn och inte en vuxen".
Allra värst blir det folk talar om annat folk som skiljer sig i etnicitet, social klass, sexualitet eller funktion från dem själva. Den där välmenande men första kommentaren blir något sur om det underförstådda är "...trots att personen skiljer sig från mig". Även om det alltid finns utrymme för tolkning som mottagare så är vissa kommentarer svåra att uppfatta på annat sätt än nedlåtande.

Ett exempel som är vanligt är att säga något med innebörden "Jag är inte rasist, men...", därefter framför man någon främlingsfientlig kritik. Efter detta fortsätter man med att presentera någon typ av försonande scenario som delvis skall släta ut kritiken. Det kan se ut på olika sätt men ofta står det nära till hands att syfta till arbetskamrater eller annat folk man möter i ens vardag. Det försonande exemplet kan gå ut på att man "skämtar med X om hens ursprung" och "hen skrattade så hjärtligt att hela ansiktet lös upp".

Med det främlingsfientliga uttalandet som bakgrund upplevs det försonande exemplet som något hånande. Tonen kan uppfattas annorlunda än vad det bokstavliga budskapet ger sken av. Det känns som att personen som framför kritiken och det efterföljande exemplet försöker säga: "Det är så fint att även folk från Eritrea är människor också".

Att uttala något som har denna andemening förutsätter nästan att man har en uppfattning om att folk från andra ställen än den egna regionen är något "socialt efterblivna". Det "fantastiska" sett från kritikerns håll består då i att man blivit motbevisad om att även socialt efterblivna människor kan bete sig på ett vettigt sätt. It's a wicked state of affairs if you ask me.

En dold men rätt illa dold rasism.

Skrivet av Johan T-Katiska. En något längre version av texten finns här: Ofrivilliga Spasmer.

Gästinlägg: Året var 1975, en dramatisk flykt från Chile.

Tryck på bilden för att se inlägget på Facebook.

Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på ett av mina tidigaste barndomsminnen; vi står ett gäng nyanlända flyktingar från Chile tätt packade, barn och vuxna, i en liten lanthandel i den småländska skogen och min tio Pato står och flaxar för fullt med armarna samtidigt som ett mörkt "PIO! PIO!" kommer ut från hans mun. Syftet med denna uppvisning var att försöka kommunicera med den lilla, gapande gubben som jobbade i affären att vi ville köpa kyckling....

Året var 1975, jag och mina föräldrar bodde på flyktingförläggningen i Moheda efter en dramatisk flykt från Pinochets Chile. På flyktingförläggningen samlades de som visade sig bli de första kvotflyktingarna som Sverige tog emot, unga chilenare som flytt hals över huvud från militärens bödlar och torterare. Det stora flertalet var unga universitetsstudenter, ledare för olika politiska partier, kulturarbetare, akademiker med en förenande stark övertygelse om att det bara skulle dröja några månader innan de skulle återvända till hemlandet för att fortsätta bygga upp det jämlika Chile.

Här föddes också en stark gemenskap som vi barn framförallt var otroligt berikade med, förlusten av våra biologiska släktingar ersattes istället av dessa "tias" och "tios" som älskade att berätta historier för oss, som inkluderade oss i den politiska diskursen genom att lära oss folksånger och barnvisor med ett tydligt socialt budskap och som skämde bort oss med kärlek och uppmärksamhet.

Denna gemenskap fortsatte även efter att det stod klart att återresan inte skulle bli av så snart och vi började spridas ut över Sverige för att finna ett liv, ett arbete, en bostad. Mina föräldrar och jag hamnade i Malmö tillsammans med flera av de andra från förläggningen och det svenska samhället tog emot oss med öppna armar. Vårt vardagsrum blev en samlingspunkt för andra exilchilenare men även för politiskt engagerade svenskar där det planerades olika stödaktioner för Chiles folk till tonerna av Victor Jara och Hoola Bandoola band.

Genom åren har mina tias och tios alltid funnits med i bakgrunden, i kapp med att jag blev äldre började jag lyssna efter deras historier, de historierna som vi barn inte skulle höra men som med tiden blev små skärvor som förklarade.
Förklarade saker som att min ena tio som alltid log me
d handen för munnen gjorde det för att alla hans tänder hade blivit utslagna med ett enda slag från en gevärskolv när han deltagit i en studentprotest, eller varför en annan tio alltid fick tårar i ögonen när jag ville krypa upp i hans knä, därför att jag påminde honom om hans egna lilla flicka som hade försvunnit med sin mamma i en av militärernas massgravar.
För inte så många år sen såg jag en fruktansvärd film som handlade om Villa Grimaldi, en av den chilenska diktaturens värsta tortyrcentra dit många fördes utan att man någonsin hörde av dem igen. Vid något tillfälle kommenterade jag den med en av mina föräldrar som berättade att det var min tia Sonyas historia som hade legat till grund för filmens manus, militärernas kidnappning, tortyren , våldtäkterna och slutligen befrielsen i form av en svensk diplomat. Min vackra tia, med sitt långa, vilda hår och varma famn, som brukade skratta så högt att det kittlade ända ner i magen på mig när jag var liten.

Det är idag, denna 1 maj, exakt 40 år sedan som den här historien började i en liten småländsk by. Den senaste tiden har jag ofta återvänt dit i tanken, minnen som hade fallit i glömska har väckts abrupt av ord som präglat min historia och som nu dominerar det offentliga rummet. Flykting, flyktingförläggning, asyl, exil...
När det för någon månad sen blev en stor debatt kring de syrianska flyktingarnas protester om att placeras i en förläggning på en plats långt från all civilisation kunde jag se stora likheter med när chilenarna kom. Jag blev också smärtsamt medveten över hur det svenska samhället har förändrats i sitt mottagande av dessa människor, de som förlorat allt och som kommer traumatiserade med bara sin överlevnadsinstinkt i bagaget. Det som jag tyckte mig höra i debatten var att vi i Sverige inte längre kan dela med oss av vår välfärd, vi har inte råd att inkludera fler i vårt samhälle, att flyktingmottagandets kostnader raserar folkhemmet som de riktiga svenskar en gång byggt.

Det finns idag ca 47 000 personer i Sverige som har någon anknytning till de första chilenska flyktingarna som kom i mitten på 70-talet, de är antingen födda i Chile, har någon förälder eller mor/farförälder som är född i Chile. Jag blev nyfiken på hur "vi" som grupp har påverkat gamla Svea utöver att introducera chorizon på Malmöfestivalen.

Självklart är vi inte en homogen grupp och inte ens en grupp längre då den ursprungliga gemensamma nämnaren sedan länge försvunnit. Det jag kan se är att ursprungschilenarna i hög utsträckning fick arbete och möjlighet att försörja sig och sina familjer, att känna sig delaktiga i samhället.

Tyvärr har jag inte hittat någon forskning eller statistik men om jag tittar ut i det svenska samhället så kan jag se flertalet riksdagsmän, forskare, mekaniker, proffsfotbollsspelare, förskollärare, internationellt erkända operasångare, framstående kommunpolitiker, restaurangägare, chefsläkare, framgångsrika affärspersoner, lärare, säljare, musiker, kända skådespelare, engagerade socialarbetare, drivna ingenjörer, busschaufförer, och många, många fler som har en sak gemensamt....de har sina rötter i Chile.

Jag skulle vilja påstå att den kostnad som vi initialt belastade den svenska ekonomin med tusenfalt har återbetalats. Vi finns här, det är i Sverige som vi lever våra liv, uppfostrar våra barn, det är här vi är med att snurra runt den svenska ekonomin, vi ger våra ambitioner, våra drömmar och vår styrka till det land som så frikostigt erbjöd oss skydd och en framtid. Vi är ambassadörer när vi reser utanför landets gränser och har till och med varit dörröppnare för många svenska företag och organisationer som valt att etablera sig i Chile efter diktaturens fall.

På denna dag, som är en milstolpe i mitt och min familjs liv, vill jag egentligen bara dela med mig av min historia. En historia som jag ser upprepas i en liten flyktingflickas oroliga ögon och som jag hoppas du kan hjälpa mig att förmedla till henne...att det kommer att bli bra. Du kommer att möta goda människor som kan trösta, stötta, leda varsamt framåt. Du kommer att här finna en god, bördig jord att plantera om dina sargade rötter i och du kommer att växa dig stark och likt trädet kunna sträcka ut din krona mot framtiden. En framtid som är vår gemensamma och som vi alla ansvarar för.

För jag vill leva, jag vill dö i Sverige!

Text av Tammy Jara.

Karlsson: Tack till dig som ser till att tiggeriet hatas, ett svar till Bo Sjögren

Denna text är ett svar på Bo Sjögrens artikel på HD.se. Första passagen är en något modifierad version av originalet.

"Tack till dig som medverkar till att understödja och utveckla hatet på våra gator och torg. Tack till dig som genom detta förhållningssätt medverkar till försämringen av våra tillstånd. Tack till er som tycker att våra skatter ska användas för att ytterligare utveckla, bistå och fördjupa denna förnedrande verksamhet.

Ni som häller vatten och kaffe och spottar på de som har pappmuggar utanför våra butiker. Du som genom denna handling tycker dig ta något slags ansvar för dina medmänniskor, utan att reflektera över vad det är du egentligen gör eller över konsekvensen av ditt handlande. Du som inte inser att du genom din handling håller kvar den medmänniska du vill hjälpa i ett passiviserat och förnedrat tillstånd. Du som genom ditt handlande i själva verket förstärker kränkningen, trycker ner och försvagar. Handlar det egentligen inte mer om din egen sinnesro, än om omsorg om en fattig medmänniska? Att du genom ditt handlande vill förhandla dig fri. Från det som skaver. Åtminstone för stunden.

Jag understödjer inte tiggarhatet. Jag tycker att det ska förbjudas. Det är ett riktigt konstaterande att fattigdom inte kan förbjudas, men det betyder inte att vi måste attackera den som blivit fattig eftersom det gör inte denne mindre fattig och leder inte heller till bättre självkänsla för dig. Jag är själv exempel på hur tiggeri har lyft någon från fattigdom! Som företeelse tycker jag tiggarhatet är förfärligt och kan inte förstå att vi i Sverige accepterar och medverkar till denna form av förnedring. Det är vare sig humant eller respektfullt."

Min upplevelse


Det är så lätt att hoppa till slutsatser, när man inte sitter på all fakta. Det är så lätt att tro att den där kvinnan, vars ansikte man inte lagt ens en sekund på att beskåda, är samma kvinna som satt på den platsen igår, eller förra veckan. Det är så lätt att tro att denna kvinna på något sätt antingen försöker lura dig på pengar eller vägrar assimilera sig i samhället och söka socialbidrag, som vanligt, vettigt, svenskt, hederligt folk gör.

Följande text gjorde riktigt ont att skriva, så många minnen som kommer tillbaka. Få personer har hört vad jag nu kommer berätta för er läsare, så jag ber er att ta till er. Den situation jag beskriver härnäst önskar jag inte min värsta fiende!

Jag har suttit på den gatan. Jag har hållt i pappburken och det var ingen trevlig tid. För mig handlade det om att jag en dag, innan mina tonår ens var över, åkte ut på gatan. Jag hade inga pengar, inget jobb, ingen bostad, så jag hamnade i ett tältläger i utkanten av Hisingen, precis vid de gamla tågspåren. Min post hämtade jag en gång i veckan, utan adress är det ju svårt att få något skickat till en, så en bekant agerade brevlåda.
Så kom chocken, jag skulle få en hel månads socialbidrag indraget, för jag hade inte inställt mig till Arbetsförmedlingen, så som de hade beordrat mig per post. Jag försökte få dem att förstå att jag inte kunde läsa all min post varje dag, för jag hade ingen adress, men de lyssnade på regelverk istället för reson.

Så där satt jag, utmärglad, blek, stinkande, hungrig och kall. Trots att jag hade märkeströja och mobiltelefon, så hade jag ingen mat och inga pengar. Samhället hjälpte mig, men "systemet" övergav mig. För att alla skulle få en chans, så turades vi om med våra placeringar. Jag fick vanligtvis sitta utanför Femman-huset, medan en annan satt på andra sidan gatan vid Nils Erikssonsterminalen, en annan satt på andra sidan Nordstan och en fjärde stod vid kungsportsplatsen. Efter lunchtid bytte vi plats, jag satt en stund vid Avenyn och morgonen efter sätter jag mig vid Korsvägen.
Utan denna organisering, så skulle vi konkurrera om samma småslantar och många skulle gå hungriga. Genom att organisera var och när vi placerar oss, så kunde alla få en del. Hade någon ett par slantar över vid kvällning, så la vi det i en samlad pott och på fredags kväll kunde vi lyxa till med lite bröd till grillkorven och kanske till och med en tändare, så vi kunde elda lite och få värma maten först. Ibland hade vi till och med tillräckligt för lite Gladpack för att reparera de improviserade vindskydden vi byggt.
Det var genom en femma här och en tjuga där som jag kunde köpa mat för dagen. Den som någonsin försökt leva på att köpa mat, måltid för måltid, vet att det är betydligt dyrare än att köpa för veckor åt gången, men vad har man för val när man inte har något skafferi, inte har råd med storpack och inte har ork längre att bära varorna?

Utan dessa donationer av förbipasserande, så hade jag inte suttit här idag. Jag hade blivit funnen för sådär 15 år sedan, bredvid de nerlagda tågspåren, svulten till döds, med märkeströja och mobiltelefon, med vänner nära, som ibland till och med kunde komma med bil... Men mat hade vi inte...

Tiggeriet fick mig ur fattigdomen. Till dig som säger att skänka en femma till en tiggare inte hjälper har jag bara en uppmaning: Pröva själv att leva i fattigdom, riktig fattigdom, så får du veta hur det verkligen är.

Karlsson: All Cops Are People, eller Hur Rättfärdigar Man Hat

Hat

Smaka på ordet, känn hur tungan riktigt smackar aggressivt mot tänderna när man säger ordet. "Jag hatar...". Man kan ha många orsaker att känna hat, men idag pratar vi inte om vilket hat som helst, utan att hata någon innan man vet om denne gjort något. Är det någonsin rättfärdigat att hata någon för något man inte vet om denne gjort?

Rättfärdigande

I mina ögon är det korta svaret nej. Man måste alltid se till individen innan man låter hatet flöda.
Denna artikel föds i svallvågorna av ett samtal jag haft över nätet med en person som jag aldrig visste existerade förrän samtalet började. Samtalet har pågått i flera dagar nu och pågår ännu. Vi är inte bara två som pratar, ibland dyker någon annan upp, ger sina två cent och går sedan vidare.
Vi pratar om den andres rädsla och hat när denne ser en polis.

För ett par år sedan hade personen en dålig upplevelse med polismakten när hen blev misstänkt för ett brott som hen två dagar senare friades för. Detta kan vara en väldigt otrevlig upplevelse och det har jag full förståelse för. Vad jag inte förstår är varför hen insisterar på att det är hela ordningsmaktens fel att hen nu känner rädsla för poliser.

Hen rättfärdigar det hela med att det var poliser som trängde sig in i hens hem, som satte handfängsel och släpade ut hen mot hens vilja och låste in hen i ett litet rum i två dagar, medan två kommissarier frågade ut hen. Igen, mycket traumatiskt, men varför hamnar skulden på hela polismakten?

Aha-upplevelse

Jag fick en aha-upplevelse när jag såg hur hatet mot hela polismakten speglade hur många säger att de känner mot andra grupper av människor. Hur många av er läsare har inte hört samma argument föras för att vara rädd för, eller rent av hata muslimer, judar, afrikaner, irakier, kurder, tonåringar, motorcyklister eller någon annan grupp?

Vad är det som får någon att rättfärdiga sitt hat mot en hel folkgrupp baserat på vad ett fåtal individer har gjort?

Två avbrott

Under samtalet blev vi avbrutna ett par gånger. Två av dessa stack ut mer and de andra. Första gången var det en person som också haft en dålig upplevelse, denna gång var det en bekant till personen som råkat illa ut med ordningsmakten under en ung ålder. Hen erkände dock att det kan ha varit de båda som gjort något dumt, men tyckte polisen överreagerade och därför tycker denne att det är ok att hata alla poliser. Hen gick så långt att hen till och med började posta ACAB-länkar (ACAB står för All Cops Are Bastards).

Den andre var något mer chockerande. Hen skrev långa inlägg om hur hen hade varit i samma sits som min diskussionskamrat. Hen hade också väldigt dåliga upplevelser med en grupp människor och hade under många år haft ett hat inombords. Precis som den förste personen hade hen rättfärdigat sitt hat genom att säga till sig själv "Jag vet att det är fel, men de gjorde så mycket skada mot mig".
Hen hade lyckats ta sig ur detta tankesätt efter flera år, men säger att det endast var för att folk omkring hen tog illa upp.

Den stora skillnaden mellan de två var att den förste hatade poliser för att de gjort sitt jobb och den andre hatade sydvästasiater för att en sydvästasiat slagit ner hen i ung ålder.
Den förre är allmänt accepterad, den senare ses som rasist och det accepteras inte i samhället.

Varför?

Det fick mig att fråga mig själv "Varför är polishat accepterat?". Varför kan så många skratta åt någon som går i ACAB-mössa, men vara villig att slå till någon med svastika? Varför är det ok att vända ryggen mot vägen när man ser en polisbil, men ses som oförskämt att göra detsamma om man ser någon från mellanöstern?

Polishatet har gått så långt att kändisar kan skriva fritt om det i kvällspressen utan att folk höjer ögonbrynen. Det finns troligen ingen annan grupp i samhället som är mer accepterat att hata än poliser, utan riktig anledning. Kanske med undantag för advokater, men inte ens en advokat får så kallt bemötande som polisen, utan riktig anledning.

Vi har idag flera generationer som vuxit upp med att det är ok att "vara rädd för Farbror Blå" eller "springa från Babylon". Det är ett hat och en rädsla som sträcker sig över alla gränser. Och ingen har kunnat ge någon riktig orsak till varför hatet är så utbrett.

Döm personer efter vad de har gjort, inte vad personer med samma uniform gjorde mot din kompis farsas kusin för 10 år sedan.


Är detta verkligen så svårt koncept att förstå?

Karlsson: Clarkson och den politiska korrektheten

PC, politically correct, politiskt korrekt. Ordet används som en svordom och alla som inte riktigt gillar att kändisar slänger ur sig rasism blir kallade detta skällsord, men vad betyder ordet egentligen? Vad är det för fel med att vara politiskt korrekt?

Vilken slips?

I tonåren fick jag lära mig betydelsen av politiskt korrekt genom TV-programmet Spin City, det program som introducerade en hel generation till skådisar som Michael J. Fox och Charlie Sheen. Programmet var hyllat för sitt porträtterande av en kulturellt spridd arbetsmiljö, fast på den tiden sa vi bara arbetsmiljö.
I ett av avsnitten hade den klumpiga assistenten fixat ett rättstavningsprogram som tog bort alla "onda" ord från alla dokument. På den tiden var det väldigt stötande att kalla en person "svart" i USA, så detta ändrades till "afro-amerikan". Resultatet blev att det skickades inbjudningar till hela kontoret, där deltagarna ombads att bära "afro-amerikanska slipsar".

Här lektes det lite med konceptet att inte stöta andra. Det togs så långt att det blev stötande åt andra hållet istället. Detta var inte ett försök av seriens skapare att visa att politisk korrekthet är dåligt, utan snarare att visa att politisk korrekthet inte är så automatiskt som många trodde. Man kan inte bara trycka på en knapp på en dator och få alla att sluta stöta varandra. Man kan inte bara censurera bort rasism, kvinno-objektifiering eller sexuella antastningar. Problemet ligger djupare än så, man måste ändra personens sätt att tänka, öppna deras ögon.

Clarksons smäll

Idag ser jag många unga (och även äldre) som ser ordet som ett skällsord. Man säger "Sluta vara så politiskt korrekt hela tiden" som om detta vore något dåligt. Nu senast såg vi Jeremy Clarkson sättas på permanent uppehåll från BBC för att han inte var politiskt korrekt.
Istället för att fansen beskyller Clarkson för att han uttalat sig rasistiskt under pågående hjälpinsamling på bästa live-TV och sedan misshandlat en av sina chefer för att han inte gillade maten, så väljer man istället att beskylla "den politiska korrektheten".
Slagordet "Stop being so politically correct, reinstate Clarkson now" och "Say no to political correctness, share this to tell BBC to reinstate Clarkson now" med en bild på en väldigt ledsen Clarkson cirkulerar friskt på sociala medier.

Clarkson har många gånger tidigare agerat utanför ramen av politisk korrekthet. Redan 1998, alltså innan Top Gear, var han på besök i Birminghams Motorshow, där Hyundai's medarbetare genast anmälde honom till BBC efter att han gått förbi båset och högljutt basunerat ut att de äter hundar där.
2007 beskrev han en Malaysisk bil som "bygd i jungeln av människor med lövskor".
2009 var första gången det pratades om att plocka bort honom från TV-rutan, efter att ha kallat Skottlands statsminister en "enögd, skotsk idiot". Royal National Institute for Blind People och närapå hela skotska parlamentet krävde hans avgång.
2011 gav han sig på hela Walesiska språket och kallade det "en majstång som hetlevrade män kan bete sig nationalistiska runt".
När kommunalarbetarna strejkade för säkrare jobb och rättvisa löner blev han så irriterad över att han inte kunde ta bussen till studion att han under live-sändning basunerade ut "Jag vill avrätta varenda en av dem framför deras familjer".
I en debattartikel hoppade han på självmordsoffer, kallade dem det väldigt nedsättande "Johnny Suicide" och tyckte att tåg som folk hoppat framför bara skall fortsätta åka. "Låt rävarna och fåglarna äta de mjukare bitarna".
2013 fick Top Gear-gänget plocka bort en scen där Clarkson försökt maskera N-ordet med en barnramsa. Klippet updagades av Daily Mirror förra året och Clarksons respons var "Ledsen att jag inte kunde maskera det bättre".

Attacken mot sin chef var inte heller första gången Clarkson uppvisat våldsamma tendenser. 2004 gav han TV-profilen Piers Morgan ett ärr över ögat efter ett knytnävsslag under pågående British Press Awards. Vakter fick tas in för att eskortera Clarkson från platsen.
Han är även ökänd i Storbritannien för att göra vägarna osäkra. Han totalt vägrar att hålla sig till hastighetsgränserna och har farit genom Centrala London i hastigheter upp till 200km/h utan hänsyn till de trånga gatorna eller människorna omkring sig.
Boende i Norra Wales ville 2010 bannlysa honom från hela Wales efter flera år av att ha använt de kommunala vägbanorna som sin privata testbana. Den vägsträcka han använt går bl.a. förbi ett sjukhus och en skola.

Istället för att kritisera Clarkson för sitt beteende så väljer de över 800 000 personerna som under 2 dagar skrev på en namninsamling för att få tillbaka honom till BBC att beskylla TV-kanalen och politisk korrekthet.

Om det är politiskt korrekt att inte vara rasist och att inte misshandla andra personer, då undrar jag varför politisk korrekthet är så dåligt.

Ibland nedsättande

"Politisk korrekthet, alternativt PK, betecknar språkbruk, idéer, politik och beteenden som eftersträvar att undvika att exkludera, marginalisera eller förolämpa vissa grupper definierade utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, med mera." - Wikipedia

Det handlar alltså om att man integrera konsten att inte förolämpa, exkludera eller tillintetgöra andra än sig själv i ens tankebanor, i ens sätt att vara. Kort sagt: att inte vara rasist, sexist eller anti-person.

Läser vi vidare på Wiktionary ser vi följande läggas till framför varenda betäckning:
"(ibland nedsättande; om språkbruk, idéer, politik eller beteende)"
Där tror jag vi har svaret på våran fråga. Det är egentligen inget fel med att vara politiskt korrekt, termen används bara "ibland nedsättande" om personer som inte vill förolämpa andra baserat på var de kommer ifrån, hur de ser ut, vem de älskar eller vad de har mellan benen.

Längtan efter renhet: förintelsen.


Public Domain. Källa: Wikicommons.

Jesper Nordström läste inför förintelsens minnelsedag den 27 Januari två böcker. Den ena är skriven av Primo Levi, kemist och förintelseöverlevare. Den andra boken är den polskhärstammande sociologen Zygmunt Baumans debutverk.

1944 menar många historiker att kriget redan är slut. Tvåfrontskriget och nederlagen på östfronten är början till slutet. Denna nergång i resurser och nederlag är anledningen till att den judiska kemisten från Italien – Primo Levi – överlevde Auschwitz. Ordern var helt enkelt att inte svälta ihjäl fångarna lika fort då det behövdes mer resurser i krigsindustrin.

Låt det med en gång vara sagt: det var inte meningen att någon skulle komma levande de nazistiska lägren. Först arbeta, sen gasas. Eller gasas direkt.

Efter fyra dagars godsvagnstransport från Italien är det som om Levi fortfarande bevarar sin status som kemist. Han skildrar nämligen lägret med en saklighet som tangerar labbrapportens språk. Om det går att positionera det litterära språket som målande och beskrivande så är inte Levi litterär. Känslouttrycken och adjektiven är få och just därför blir det så mer fasansfullt. För att använda sig av en kanske abstrakt luddig formulering är det som om språket biter sig i läppen och sväljer just för att inte falla ner i total förtvivlan.

Här en moder som packar rena kalsonger för sin treåring som sen går rakt in i gasen. Där en notering om en SS-officer som ritar ett kors på en säng på sjukstugan. Utan kommentar. Men vi förstår.

Att avrättningen skedde just med gas är signifikativt. Nazismen kan beskrivas som den ideologi som drog längtan till renhet, styrka och hygien till den moraliska kollapsens punkt. En av tredje rikets konst och rasideologer – Paul Schultz-Naumburg - lät regissera filmer där ruttna köttbitar med flugor klipps ihop med lika ”myllrande” bilder från de judiska kvarteren. Slutsatsen som publiken förväntas dra är given. Detta är skadedjur som ska utrotas. Förintelsen blir den sociala ingenjörskonstens Anticimex, men här är det inte vägglöss utan sex miljoner människor som förgiftas till döds.

Primo Levis bakgrund som kemist blir i detta sammanhang minst sagt svart galghumor. Så långt den litterära gestaltningen av detta ohyggliga historiska faktum.

Om man är polsk judisk sociolog är det närmast ödesbestämt att man kommer intressera sig för Förintelsen ur ett samhällsperspektiv, vilket Zygmunt Bauman gjort i sitt debutverk ”Holocaust and Modernity”. Det mest ruggiga och provokativa är att han når slutsatsen att Förintelsen inte var en reaktion mot det moderna och upplysningsprojektet utan snarare ett resultat av det. Den byråkratiska processen, modernitetens alienerande baksida ligger bakom att det ens kunde hända. Likt Henry Fords monteringsband gjorde någon ugnarna, en annan framställde gasen ur sockerbetor, en tredje körde tåget, en fjärde snickrade sängarna….

Med resultatet att små handlingar lades ihop till en humanitär katastrof. Bauman har senare använt samma argumentation kring global uppvärmning. En kör bil, en annan släpper ut freon, en tredje tar flyget när man kan ta tåget. Han påvisar också hur själva språket i processen var färgat av en rationell ”nerkylande” terminologi. ”Den slutgiltiga lösningen av ett demografiskt problem”.

Det är inte utan att man ser likheter med den sociala ingenjörskonst som stavas Folkhemmet. I Sverige tvångsteriliserade vi "tattare" och gjorde skallmätningar i frenologisk anda på samer. Det ruggiga är att naturvetenskapens förment objektiva anspråk både varit ursäkt och terminologi kring närmast ofattbara brott mot mänskligheten under 1900-talet.

Texten är signerad Jesper Nordström. Han skriver bl a om litteratur och filosofi på sin blogg Vresigaugglan.

Mentalt apartheid: relativt obetydlig skillnad mellan jihadister och nynazister.




Det är förvånansvärt hur
liten skillnaden är mellan de vi i pressen och vardagstal kallar högerextremister och jihadister. Den största skillnaden verkar ligga hos oss som betraktar grupperingarna. Högerextremister är en ultrakonservativ och reaktionär men heterogen grupp som finns i olika varianter; från nationalsocialistiska greker till den amerikanska kristna extremhögern. Så fort vi tar bort dimensionen "västerländsk" eller kristen så envisas vi med att ge dem andra namn.

Trots att dessa grupperingar är snarlika vi trilskas med att hålla dem separata som om det var en viktig del av ett mentalt apartheid i vårt kollektiva medvetande. De är ofta rasistiska, har djupt konservativa värderingar och ser liberala värden/universella mänskliga rättigheter som ett gissel, jämlikhet är i regel något som totalt försummas och sociala hierarkier premieras ofta, nationen (även om denna definieras på olika sätt inom undergrupperingarna) står över de enskilda individerna inom nationen, förtryck och folkmord är inte ovanligt givet de får substantiell makt och de utgör alltid ett motstånd mot liberala och socialistiska tankeströmningar.

Frågan är varför vi kollektivt känner behovet av att skilja mellan dessa grupper? De har mer gemensamt med varandra än de flesta andra människor som lever i våra västerländska demokratier. De som lever i ett mångkulturellt samhälle har nog i regel mer olika tankesätt än spannet på tankar inom dessa olika högerextremismer.

Gruppernas religiösa tillhörighet kan ha nyhetsvärde, men det är knappast anledning till att tro att det handlar om artskillnader istället för gradskillnader.

Karlsson: Läser folk mer än titlar?


Jag har länge undrat varför högerextrema bloggar, som Exponerat och Avpixlat, har titlar som inte har mycket med innehållet att göra. Ett färskt exempel är Exponerat's "Bästa cancervården kan inte längre ges pga massinvandringen", en artikel om hur nedskärningar på Karolinska Universitetssjukhuset kan skapa sämre cancervård i framtiden. Artikeln har inget alls att göra med invandring och är egentligen en ren kopia på en artikel från SvD Opinion. Originalartikeln nämner inte invandring en enda gång.
Trots det valdes just "pga massinvandringen" att läggas till i titeln.

Jag tror jag har förstått hur högerextrem media fungerar nu, när jag ser hur SD-anhängare nu attackerar Facebooksidan för Aftonbladet efter att ha publicerat en artikel med titeln "Håkan har byggt jättelik råttfälla – för att fånga sverigedemokrater". Kommentarer som "Tänk om man gjort såhär mot annat parti... Vilka skriverier det hade blivit..." och "IDIOTER både gubben och AFTONBLADET hur kan man lägga energi på sånt när det finns bättre saker att fokusera på. O folk gnäller på RASISTER hmmm detta kallar jag rasistfasoner".








 

Artikeln, som bara är 7 korta paragrafer lång, med två stora bilder för att fylla ut, gör tydligt att verket inte riktigt är en pik mot Sverigedemokraterna, utan snarare en attack mot hela den nuvarande politiska arenan. Råttfällan är mer en symbol om hur de andra partierna försöker "fånga SD i fällan". Håkan erkänner dessutom att han själv är SD-anhängare, trots att han för tillfället är kommunalpolitiker för Socialdemokraterna.

Så fruktansvärt många SD-anhängare som inte ens läst artikeln innan de kommenterar har fått mig att förstå att de inte är intresserade av vad artikeln säger. De vill ha snabba resultat och snabbast resultat får man om man helt blint antar att en artikel kommer handla om en sak baserat på titeln.

Det är så högerextrema bloggar kan komma undan med att kalla sig själva "nyhetskällor" och skriva ogrundade påståenden, antingen helt utan källa eller med andra högerextrema bloggar som källa.