Längtan efter renhet: förintelsen.


Public Domain. Källa: Wikicommons.

Jesper Nordström läste inför förintelsens minnelsedag den 27 Januari två böcker. Den ena är skriven av Primo Levi, kemist och förintelseöverlevare. Den andra boken är den polskhärstammande sociologen Zygmunt Baumans debutverk.

1944 menar många historiker att kriget redan är slut. Tvåfrontskriget och nederlagen på östfronten är början till slutet. Denna nergång i resurser och nederlag är anledningen till att den judiska kemisten från Italien – Primo Levi – överlevde Auschwitz. Ordern var helt enkelt att inte svälta ihjäl fångarna lika fort då det behövdes mer resurser i krigsindustrin.

Låt det med en gång vara sagt: det var inte meningen att någon skulle komma levande de nazistiska lägren. Först arbeta, sen gasas. Eller gasas direkt.

Efter fyra dagars godsvagnstransport från Italien är det som om Levi fortfarande bevarar sin status som kemist. Han skildrar nämligen lägret med en saklighet som tangerar labbrapportens språk. Om det går att positionera det litterära språket som målande och beskrivande så är inte Levi litterär. Känslouttrycken och adjektiven är få och just därför blir det så mer fasansfullt. För att använda sig av en kanske abstrakt luddig formulering är det som om språket biter sig i läppen och sväljer just för att inte falla ner i total förtvivlan.

Här en moder som packar rena kalsonger för sin treåring som sen går rakt in i gasen. Där en notering om en SS-officer som ritar ett kors på en säng på sjukstugan. Utan kommentar. Men vi förstår.

Att avrättningen skedde just med gas är signifikativt. Nazismen kan beskrivas som den ideologi som drog längtan till renhet, styrka och hygien till den moraliska kollapsens punkt. En av tredje rikets konst och rasideologer – Paul Schultz-Naumburg - lät regissera filmer där ruttna köttbitar med flugor klipps ihop med lika ”myllrande” bilder från de judiska kvarteren. Slutsatsen som publiken förväntas dra är given. Detta är skadedjur som ska utrotas. Förintelsen blir den sociala ingenjörskonstens Anticimex, men här är det inte vägglöss utan sex miljoner människor som förgiftas till döds.

Primo Levis bakgrund som kemist blir i detta sammanhang minst sagt svart galghumor. Så långt den litterära gestaltningen av detta ohyggliga historiska faktum.

Om man är polsk judisk sociolog är det närmast ödesbestämt att man kommer intressera sig för Förintelsen ur ett samhällsperspektiv, vilket Zygmunt Bauman gjort i sitt debutverk ”Holocaust and Modernity”. Det mest ruggiga och provokativa är att han når slutsatsen att Förintelsen inte var en reaktion mot det moderna och upplysningsprojektet utan snarare ett resultat av det. Den byråkratiska processen, modernitetens alienerande baksida ligger bakom att det ens kunde hända. Likt Henry Fords monteringsband gjorde någon ugnarna, en annan framställde gasen ur sockerbetor, en tredje körde tåget, en fjärde snickrade sängarna….

Med resultatet att små handlingar lades ihop till en humanitär katastrof. Bauman har senare använt samma argumentation kring global uppvärmning. En kör bil, en annan släpper ut freon, en tredje tar flyget när man kan ta tåget. Han påvisar också hur själva språket i processen var färgat av en rationell ”nerkylande” terminologi. ”Den slutgiltiga lösningen av ett demografiskt problem”.

Det är inte utan att man ser likheter med den sociala ingenjörskonst som stavas Folkhemmet. I Sverige tvångsteriliserade vi "tattare" och gjorde skallmätningar i frenologisk anda på samer. Det ruggiga är att naturvetenskapens förment objektiva anspråk både varit ursäkt och terminologi kring närmast ofattbara brott mot mänskligheten under 1900-talet.

Texten är signerad Jesper Nordström. Han skriver bl a om litteratur och filosofi på sin blogg Vresigaugglan.

Mentalt apartheid: relativt obetydlig skillnad mellan jihadister och nynazister.




Det är förvånansvärt hur
liten skillnaden är mellan de vi i pressen och vardagstal kallar högerextremister och jihadister. Den största skillnaden verkar ligga hos oss som betraktar grupperingarna. Högerextremister är en ultrakonservativ och reaktionär men heterogen grupp som finns i olika varianter; från nationalsocialistiska greker till den amerikanska kristna extremhögern. Så fort vi tar bort dimensionen "västerländsk" eller kristen så envisas vi med att ge dem andra namn.

Trots att dessa grupperingar är snarlika vi trilskas med att hålla dem separata som om det var en viktig del av ett mentalt apartheid i vårt kollektiva medvetande. De är ofta rasistiska, har djupt konservativa värderingar och ser liberala värden/universella mänskliga rättigheter som ett gissel, jämlikhet är i regel något som totalt försummas och sociala hierarkier premieras ofta, nationen (även om denna definieras på olika sätt inom undergrupperingarna) står över de enskilda individerna inom nationen, förtryck och folkmord är inte ovanligt givet de får substantiell makt och de utgör alltid ett motstånd mot liberala och socialistiska tankeströmningar.

Frågan är varför vi kollektivt känner behovet av att skilja mellan dessa grupper? De har mer gemensamt med varandra än de flesta andra människor som lever i våra västerländska demokratier. De som lever i ett mångkulturellt samhälle har nog i regel mer olika tankesätt än spannet på tankar inom dessa olika högerextremismer.

Gruppernas religiösa tillhörighet kan ha nyhetsvärde, men det är knappast anledning till att tro att det handlar om artskillnader istället för gradskillnader.

Karlsson: Läser folk mer än titlar?


Jag har länge undrat varför högerextrema bloggar, som Exponerat och Avpixlat, har titlar som inte har mycket med innehållet att göra. Ett färskt exempel är Exponerat's "Bästa cancervården kan inte längre ges pga massinvandringen", en artikel om hur nedskärningar på Karolinska Universitetssjukhuset kan skapa sämre cancervård i framtiden. Artikeln har inget alls att göra med invandring och är egentligen en ren kopia på en artikel från SvD Opinion. Originalartikeln nämner inte invandring en enda gång.
Trots det valdes just "pga massinvandringen" att läggas till i titeln.

Jag tror jag har förstått hur högerextrem media fungerar nu, när jag ser hur SD-anhängare nu attackerar Facebooksidan för Aftonbladet efter att ha publicerat en artikel med titeln "Håkan har byggt jättelik råttfälla – för att fånga sverigedemokrater". Kommentarer som "Tänk om man gjort såhär mot annat parti... Vilka skriverier det hade blivit..." och "IDIOTER både gubben och AFTONBLADET hur kan man lägga energi på sånt när det finns bättre saker att fokusera på. O folk gnäller på RASISTER hmmm detta kallar jag rasistfasoner".








 

Artikeln, som bara är 7 korta paragrafer lång, med två stora bilder för att fylla ut, gör tydligt att verket inte riktigt är en pik mot Sverigedemokraterna, utan snarare en attack mot hela den nuvarande politiska arenan. Råttfällan är mer en symbol om hur de andra partierna försöker "fånga SD i fällan". Håkan erkänner dessutom att han själv är SD-anhängare, trots att han för tillfället är kommunalpolitiker för Socialdemokraterna.

Så fruktansvärt många SD-anhängare som inte ens läst artikeln innan de kommenterar har fått mig att förstå att de inte är intresserade av vad artikeln säger. De vill ha snabba resultat och snabbast resultat får man om man helt blint antar att en artikel kommer handla om en sak baserat på titeln.

Det är så högerextrema bloggar kan komma undan med att kalla sig själva "nyhetskällor" och skriva ogrundade påståenden, antingen helt utan källa eller med andra högerextrema bloggar som källa.