Längtan efter renhet: förintelsen.


Public Domain. Källa: Wikicommons.

Jesper Nordström läste inför förintelsens minnelsedag den 27 Januari två böcker. Den ena är skriven av Primo Levi, kemist och förintelseöverlevare. Den andra boken är den polskhärstammande sociologen Zygmunt Baumans debutverk.

1944 menar många historiker att kriget redan är slut. Tvåfrontskriget och nederlagen på östfronten är början till slutet. Denna nergång i resurser och nederlag är anledningen till att den judiska kemisten från Italien – Primo Levi – överlevde Auschwitz. Ordern var helt enkelt att inte svälta ihjäl fångarna lika fort då det behövdes mer resurser i krigsindustrin.

Låt det med en gång vara sagt: det var inte meningen att någon skulle komma levande de nazistiska lägren. Först arbeta, sen gasas. Eller gasas direkt.

Efter fyra dagars godsvagnstransport från Italien är det som om Levi fortfarande bevarar sin status som kemist. Han skildrar nämligen lägret med en saklighet som tangerar labbrapportens språk. Om det går att positionera det litterära språket som målande och beskrivande så är inte Levi litterär. Känslouttrycken och adjektiven är få och just därför blir det så mer fasansfullt. För att använda sig av en kanske abstrakt luddig formulering är det som om språket biter sig i läppen och sväljer just för att inte falla ner i total förtvivlan.

Här en moder som packar rena kalsonger för sin treåring som sen går rakt in i gasen. Där en notering om en SS-officer som ritar ett kors på en säng på sjukstugan. Utan kommentar. Men vi förstår.

Att avrättningen skedde just med gas är signifikativt. Nazismen kan beskrivas som den ideologi som drog längtan till renhet, styrka och hygien till den moraliska kollapsens punkt. En av tredje rikets konst och rasideologer – Paul Schultz-Naumburg - lät regissera filmer där ruttna köttbitar med flugor klipps ihop med lika ”myllrande” bilder från de judiska kvarteren. Slutsatsen som publiken förväntas dra är given. Detta är skadedjur som ska utrotas. Förintelsen blir den sociala ingenjörskonstens Anticimex, men här är det inte vägglöss utan sex miljoner människor som förgiftas till döds.

Primo Levis bakgrund som kemist blir i detta sammanhang minst sagt svart galghumor. Så långt den litterära gestaltningen av detta ohyggliga historiska faktum.

Om man är polsk judisk sociolog är det närmast ödesbestämt att man kommer intressera sig för Förintelsen ur ett samhällsperspektiv, vilket Zygmunt Bauman gjort i sitt debutverk ”Holocaust and Modernity”. Det mest ruggiga och provokativa är att han når slutsatsen att Förintelsen inte var en reaktion mot det moderna och upplysningsprojektet utan snarare ett resultat av det. Den byråkratiska processen, modernitetens alienerande baksida ligger bakom att det ens kunde hända. Likt Henry Fords monteringsband gjorde någon ugnarna, en annan framställde gasen ur sockerbetor, en tredje körde tåget, en fjärde snickrade sängarna….

Med resultatet att små handlingar lades ihop till en humanitär katastrof. Bauman har senare använt samma argumentation kring global uppvärmning. En kör bil, en annan släpper ut freon, en tredje tar flyget när man kan ta tåget. Han påvisar också hur själva språket i processen var färgat av en rationell ”nerkylande” terminologi. ”Den slutgiltiga lösningen av ett demografiskt problem”.

Det är inte utan att man ser likheter med den sociala ingenjörskonst som stavas Folkhemmet. I Sverige tvångsteriliserade vi "tattare" och gjorde skallmätningar i frenologisk anda på samer. Det ruggiga är att naturvetenskapens förment objektiva anspråk både varit ursäkt och terminologi kring närmast ofattbara brott mot mänskligheten under 1900-talet.

Texten är signerad Jesper Nordström. Han skriver bl a om litteratur och filosofi på sin blogg Vresigaugglan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar