Gästinlägg: Året var 1975, en dramatisk flykt från Chile.

Tryck på bilden för att se inlägget på Facebook.

Jag kan fortfarande skratta högt när jag tänker på ett av mina tidigaste barndomsminnen; vi står ett gäng nyanlända flyktingar från Chile tätt packade, barn och vuxna, i en liten lanthandel i den småländska skogen och min tio Pato står och flaxar för fullt med armarna samtidigt som ett mörkt "PIO! PIO!" kommer ut från hans mun. Syftet med denna uppvisning var att försöka kommunicera med den lilla, gapande gubben som jobbade i affären att vi ville köpa kyckling....

Året var 1975, jag och mina föräldrar bodde på flyktingförläggningen i Moheda efter en dramatisk flykt från Pinochets Chile. På flyktingförläggningen samlades de som visade sig bli de första kvotflyktingarna som Sverige tog emot, unga chilenare som flytt hals över huvud från militärens bödlar och torterare. Det stora flertalet var unga universitetsstudenter, ledare för olika politiska partier, kulturarbetare, akademiker med en förenande stark övertygelse om att det bara skulle dröja några månader innan de skulle återvända till hemlandet för att fortsätta bygga upp det jämlika Chile.

Här föddes också en stark gemenskap som vi barn framförallt var otroligt berikade med, förlusten av våra biologiska släktingar ersattes istället av dessa "tias" och "tios" som älskade att berätta historier för oss, som inkluderade oss i den politiska diskursen genom att lära oss folksånger och barnvisor med ett tydligt socialt budskap och som skämde bort oss med kärlek och uppmärksamhet.

Denna gemenskap fortsatte även efter att det stod klart att återresan inte skulle bli av så snart och vi började spridas ut över Sverige för att finna ett liv, ett arbete, en bostad. Mina föräldrar och jag hamnade i Malmö tillsammans med flera av de andra från förläggningen och det svenska samhället tog emot oss med öppna armar. Vårt vardagsrum blev en samlingspunkt för andra exilchilenare men även för politiskt engagerade svenskar där det planerades olika stödaktioner för Chiles folk till tonerna av Victor Jara och Hoola Bandoola band.

Genom åren har mina tias och tios alltid funnits med i bakgrunden, i kapp med att jag blev äldre började jag lyssna efter deras historier, de historierna som vi barn inte skulle höra men som med tiden blev små skärvor som förklarade.
Förklarade saker som att min ena tio som alltid log me
d handen för munnen gjorde det för att alla hans tänder hade blivit utslagna med ett enda slag från en gevärskolv när han deltagit i en studentprotest, eller varför en annan tio alltid fick tårar i ögonen när jag ville krypa upp i hans knä, därför att jag påminde honom om hans egna lilla flicka som hade försvunnit med sin mamma i en av militärernas massgravar.
För inte så många år sen såg jag en fruktansvärd film som handlade om Villa Grimaldi, en av den chilenska diktaturens värsta tortyrcentra dit många fördes utan att man någonsin hörde av dem igen. Vid något tillfälle kommenterade jag den med en av mina föräldrar som berättade att det var min tia Sonyas historia som hade legat till grund för filmens manus, militärernas kidnappning, tortyren , våldtäkterna och slutligen befrielsen i form av en svensk diplomat. Min vackra tia, med sitt långa, vilda hår och varma famn, som brukade skratta så högt att det kittlade ända ner i magen på mig när jag var liten.

Det är idag, denna 1 maj, exakt 40 år sedan som den här historien började i en liten småländsk by. Den senaste tiden har jag ofta återvänt dit i tanken, minnen som hade fallit i glömska har väckts abrupt av ord som präglat min historia och som nu dominerar det offentliga rummet. Flykting, flyktingförläggning, asyl, exil...
När det för någon månad sen blev en stor debatt kring de syrianska flyktingarnas protester om att placeras i en förläggning på en plats långt från all civilisation kunde jag se stora likheter med när chilenarna kom. Jag blev också smärtsamt medveten över hur det svenska samhället har förändrats i sitt mottagande av dessa människor, de som förlorat allt och som kommer traumatiserade med bara sin överlevnadsinstinkt i bagaget. Det som jag tyckte mig höra i debatten var att vi i Sverige inte längre kan dela med oss av vår välfärd, vi har inte råd att inkludera fler i vårt samhälle, att flyktingmottagandets kostnader raserar folkhemmet som de riktiga svenskar en gång byggt.

Det finns idag ca 47 000 personer i Sverige som har någon anknytning till de första chilenska flyktingarna som kom i mitten på 70-talet, de är antingen födda i Chile, har någon förälder eller mor/farförälder som är född i Chile. Jag blev nyfiken på hur "vi" som grupp har påverkat gamla Svea utöver att introducera chorizon på Malmöfestivalen.

Självklart är vi inte en homogen grupp och inte ens en grupp längre då den ursprungliga gemensamma nämnaren sedan länge försvunnit. Det jag kan se är att ursprungschilenarna i hög utsträckning fick arbete och möjlighet att försörja sig och sina familjer, att känna sig delaktiga i samhället.

Tyvärr har jag inte hittat någon forskning eller statistik men om jag tittar ut i det svenska samhället så kan jag se flertalet riksdagsmän, forskare, mekaniker, proffsfotbollsspelare, förskollärare, internationellt erkända operasångare, framstående kommunpolitiker, restaurangägare, chefsläkare, framgångsrika affärspersoner, lärare, säljare, musiker, kända skådespelare, engagerade socialarbetare, drivna ingenjörer, busschaufförer, och många, många fler som har en sak gemensamt....de har sina rötter i Chile.

Jag skulle vilja påstå att den kostnad som vi initialt belastade den svenska ekonomin med tusenfalt har återbetalats. Vi finns här, det är i Sverige som vi lever våra liv, uppfostrar våra barn, det är här vi är med att snurra runt den svenska ekonomin, vi ger våra ambitioner, våra drömmar och vår styrka till det land som så frikostigt erbjöd oss skydd och en framtid. Vi är ambassadörer när vi reser utanför landets gränser och har till och med varit dörröppnare för många svenska företag och organisationer som valt att etablera sig i Chile efter diktaturens fall.

På denna dag, som är en milstolpe i mitt och min familjs liv, vill jag egentligen bara dela med mig av min historia. En historia som jag ser upprepas i en liten flyktingflickas oroliga ögon och som jag hoppas du kan hjälpa mig att förmedla till henne...att det kommer att bli bra. Du kommer att möta goda människor som kan trösta, stötta, leda varsamt framåt. Du kommer att här finna en god, bördig jord att plantera om dina sargade rötter i och du kommer att växa dig stark och likt trädet kunna sträcka ut din krona mot framtiden. En framtid som är vår gemensamma och som vi alla ansvarar för.

För jag vill leva, jag vill dö i Sverige!

Text av Tammy Jara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar