Karlsson: Vad spelar det för roll?

Som jag nämnt i tidigare post har jag enormt intresse av att se hur folk tänker, speciellt om de är helt motsatt till mina egna åsikter. Något jag misslyckas med ofta är att sätta mig in i hur folk som av helt arbiträra skäl väljer bort andra människor.

Vi ser detta från dagis ända upp till pensionärshemmen och jag har spenderat mycket energi på att försöka klura ut vad som pågår innanför pannbenet på personer som gör detta.

Om vi börjar från början med barndomen. Föreställ dig en lekplats, ett bollplank, en boll och 10 ungar. 2 av dessa väljs ut som ledare för varsitt lag. Dessa 2 skall nu turas om om att välja sina lag.

1: "Jag väljer 3 för han vinner alltid!"
2: "Jag väljer 4 för han är också bra!"
1: "Jag väljer 8 för hon når långt!"
2: "Jag väljer 10 för hon kan nicka!"
Resten av barnen har inte lekt denna leken innan, så nu blir det svårare.
1: "Hm! Jag väljer... 5!"
2: "Jag väljer 7!"
1: "Jag vill inte ha 6 och 9, ni kan få båda. De är fula och dumma!"
2: "Jag vill inte heller ha dom fulingarna!"

Ett ganska vanligt scenario på lekplatsen. Det spelar ingen roll hur bra 6 och 9 är på att spela, det är något som gör att de sticker ut rent fysiskt. Det kan vara en lukt, ett utseende, ett talfel eller kanske någon av dem skelar. Inget av detta påverkar deras förmåga att sparka på bollen, eller rikta sparken mot planket, men de väljs ändå bort för att de är annorlunda. De passar inte in i mallen!

Vuxenvarianten av detta är då anställningsprocessen. Här ser man liknande argument och det är inte sällan man läser att någon antingen nekats jobb på en intervju eller har blivit sparkad enbart på grund av hur de ser ut.
Jag har sett allt från helsvenskar, uppfödda i Sverige med svenska föräldrar, svenska namn, helklar svenska, men råkar ha ett ursprung (ofta flera generationer tillbaka, men även vid adoption) från ett sydligare eller östligare land, eller om de har andra fysiska aspekter (såsom lite större kroppshydda). Då hör man ofta arbetsgivare säga att de "blivit lurade".
VA? Lurade? Av vadå?

Oftast har de blivit lurade av sina egna förutfattade meningar. Bara för att personen råkar ha en annan hudton än dig själv betyder det inte att de är sämre på att utföra jobbet. Bara för att personen råkar ha sjalen runt ansiktet istället för runt axlarna betyder det inte att de är sämre på att utföra jobbet. Bara för att rösten lät "sexig" i telefonen betyder det inte att den lite kurvigare kvinnan är en sämre receptionist. Bara för att rösten var lite grovare och personen råkar heta Kim och är en kvinna betyder det inte att Kim är sämre på att svetsa. Bara för att ena ögat råkar sitta lite högre än det andra betyder det inte att personen är sämre på att programmera.

Folk säger "Men sätt ett foto på ansökan då!" eller "Nämn att du inte är Kristen i ansökan då!". Varför det? Det är bara ytterligare ett hinder på vägen. Arbetsgivaren söker perfektion och minsta lilla fel som kan hittas betyder att ansökan slängs omedelbart.
Utan foto och utan att nämna sådant som inte har med arbetet att göra får man åtminstone chansen till en intervju och ibland händer det... ibland träffar man en arbetsgivare som redan gått genom många andra och insett sitt egna fel.

Det är dags för arbetsgivare att sluta ha förutfattade meningar om de som skall anställas. Sluta leta perfektion i andra områden än de som påverkar jobbet direkt, för ni kommer aldrig hitta den perfekta människan, den som ser ut precis som du vill och som kan utföra alla jobb samtidigt. Det räcker med att ni redan vill ha anställda som kan göra allt samtidigt, att sedan sätta fysiska attribut som hinder gör bara erat egna arbete svårare och det förstör hela veckan för den som ni sjasar iväg.

Nu tror jag inte att alla arbetsgivare gör detta medvetet, men jag råkar veta att de allra flesta arbetsgivare gör detta fel. Jag är ägare av en blogg som råkade utvecklas till ett magasin och vi blev så stora att vi behövde hjälp. Det tog ett par ansökningar, men jag insåg rätt så fort att jag fallit i samma fälla. Jag sorterade bort vissa personer på grund av stavfel.
Nu kanske det inte verkar så stort och när det gäller skribenter är ju stavning rätt så viktigt, men det gjorde att jag missade innehållet i ansökningarna. Stavfel är lätt att korrigera med diverse verktyg och vi har ju faktiskt en copywriter speciellt för att korrigera sådant. Det är innehållet vi är efter, deras förmåga att hitta sitt mål och skriva om det på ett fängslande sätt.
Det slutade med att vi bl.a. anställde en dyslektiker för hans fängslande sätt att skriva på.

Nu råkar jag ju vara medveten om problemet, så jag kunde upptäcka det, men jag tror att de allra flesta som någonsin kommer att anställa någon kommer behöva denna insikt själva, inte bara för den potentiella arbetskamrat som kommer invandrandes genom dörren utan även för egen del, för företagets bästa.
Företaget mår bäst när människor med rätt förmågor arbetar på rätt position, inte när alla ser likadana ut och har samma namn.

Karlsson: Har vi alltid, eller minns vi fel?

Då var vi där igen. December! Tiderna då allt förändras och ingen förändring är rätt. Tiderna då allt skall vara som det varit i alla år, så länge dessa alla år är precis som man minns dem när man var 5 år.

Jag minns den första "jul-gate" som jag råkat ut för. Detta var dock många år innan man började sätta "-gate" som ändelse på allt man tycker är farligt för samhället. Året var 1995, jag var sju och Arne Weise var 65. Han meddelade att han tänkt avgå som programledare för Julaftonsprogrammen i SVT.
Resultatet var ett ramaskri över hela landet och SVT och Weise själv blev överöst med hatbrev och hotbrev. Dessa brydde sig inte Weise om, men eftersom det även kom många vänliga ord om hur man ville att han skulle vara kvar så fortsatte han som programledare.

År 2002 kom det dock fram att det kanske inte var det bästa för Weise, då han länge kämpat med en längre tids sjukdom och åldern började hinna ifatt. Med skakig hand och sorg i rösten tände han ljuset en sista gång i livesänd TV på julafton och jag minns att det kändes mer sorgligt än lyckligt att det var jul. Det blev en dålig stämning över hela rummet när TV'n slocknade den aftonen.

Men visst skall allt vara som vi alltid minns det? Det får vi ju inte tumma på, eller?

År 2003 dök nästa "-gate" upp och folk ville börja kalla chokladbollen för "negerboll" igen, något som man inte kallat bakelsen för sedan sent 80-tal, då Sunes pappa står framför ett helt basketlag från USA och stammande försöker få fram namnet.
Redan då visste man att ordet inte var passande, men 2003 och framåt skall det plötsligt ha blivit accepterat igen, trots att all reson säger ifrån. Plötsligt minns ALLA hur de ALLTID kallat bakelsen för detta, trots att väldigt få verkligen gjort det. Nu skall man försvara sin rätt att säga rasistiska ord på ett "icke-rasistiskt sätt", när det varken ändrar smak eller form på bakelsen.
Men visst, allt skall vara som vi minns det, eller?

Idag "minns" alla hur man sjöng Nationalsången på skolavslutningarna, trots att väldigt få gjort detta. Det var på Nationaldagen som sången sjöngs i skolorna, men sedan dess har ju Nationaldagen blivit en röd dag och därför hörs låten inte i skolorna längre. Detta tolkas som att låten blivit bannlyst, men det är ingen som hindrar dig från att sjunga låten när du vill, var du vill. Det är fullt ok att anordna barnkör i skolan och sjunga låten så högt barnarösterna bara kan, vilken dag på året som helst. Även avslutningsdagen.
Men det skall ju vara som vi minns det, eller? Även om vi minns det fel?

En lågstadieklass hade förra året inte tid att sjunga alla låtar i Luciatåget, eftersom många av barnen även skulle vara med i Kyrkans tåg, så det beslutades att Pepparkaksgubbar skulle vara sången som tas bort. Därför fanns det inte längre något behov av pepparkaksgubbar i tåget och en liten pojke blev besviken. I vanlig ordning trissades det upp till max och redan när pojken står i Kyrkans tåg i full pepparkaksgubbe-uniform kommer första artikeln ut om hur de förbjöds att vara pepparkaksgubbar. Det var ett hot mot hela Svenskheten och plötsligt dök det upp hundratals teorier om hur det var för att den var rasistisk.

Visst, jag kan tycka att blekvita barn i blackface kan vara lite rasistiskt på ett hörn, ungefär som Hollands årliga firande av Black Pete, så om pepparkaksgubben förbjuds av dessa själ kan jag tycka att det är ok... dock finns det ingen större risk att det händer. Det är nämligen väldigt få barn i luciatågen som sminkar sig, det är mest bara kläder.
Men minns vi inte alla hur varenda barn ville vara pepparkaksgubbe det året och hur anti-rasister kom in och blockerade gångarna när tågen skulle förbi? Just det ja, det var en lågstadieklass, ett år som själva beslutade gemensamt att slopa dem.
Men allt måste vara som vi minns det, eller hur?

Det sista jag läst väldigt mycket om är hur orättvist det är att människor inte längre får fira jul i Kyrkan.
Säger vem?
Vad som hände här var att några barn bytte skola när deras gamla skola stängdes. På den gamla skolan hade julavslutningen skett i kyrkan, men den nya hade avslutningen i skolan, som de allra flesta skolorna har. Som med allt annat i denna artikel, så har mediabevakning och förvanskning genom hetsiga argument på något sätt fått alla att "minnas" att de minsann firade jul i Kyrkan med hela klassen. Det finns ingen som hindrar dig att gå till Julottan, men det finns inte heller något som tvingar skolklasserna att gå till kyrkan på julavslutningen. Det kallas religionsfrihet!
Men det skall vara som vi minns, inte som det faktiskt var, eller?

Avslutningsvis vill jag prata om något annat som många minns, men som aldrig hänt. Jag är själv ibland dessa personer.
Jag är helt stensäker på att jag som barn gick till Naturhistoriska Muséet i Göteborg med mina föräldrar och där hänger en blåval med ett kafé i. Jag är helt stensäker på att detta kafé var öppet och vi gick in där och fikade.
Detta är omöjligt, då detta kafé stängdes i bärjan av 1920-talet, trots det tror hundratusentals göteborgare att vi varit där. Ingen vet exakt varför, men det är exakt samma fenomen som de allra flesta "vi har alltid"-argument.

NEJ, vi har inte alltid sagt "negerboll", vi har inte alltid sjungit Nationalsången på skolavslutningen och vi har inte alltid firat jul i kyrkan.
Det är något DU har fått för dig, för att någonstans har berättelserna du hört om andra som "alltid har gjort det" blivit en del av ditt egna minne, på samma sätt som jag minns att jag suttit i valen och ätit chokladboll på mitten av 90-talet, mer än 70 år efter sista kaffet serverats där.

Ofrivilligt Perspektiv: Att låta bli att lägga en del av pusslet.

Inom alla grupper formas normer som man förväntas efterleva. Även inom den löst sammansatta gruppen antirasister. Det händer att jag stöter på åsikten: "Tala inte om religion. Du spelar främlingsfientliga partier i händerna."

Det är ett problematiskt sätt att tänka på. Jag tror inte att det är möjligt att tala om politik utan att religion för eller senare kommer upp. Oavsett vad man anser om religion så har den verkningar i samhället. Precis som ideologi har det. 

Sverige är ovanligt sekulariserat. Vi har haft en statskyrka som var förhållandevis öppen; men hur de förr ställt sig till bl a samkönade äktenskap är fortfarande en skam.
Vi är trots vissa snedsteg en av de mer öppna nationerna i världen, alla livsåskådningar ska få plats. Men har vi inte en något förskönad bild av vårt Sverige?

Helt ärligt, hur stor del av Sveriges befolkning trodde att vi skulle ha ett rasistiskt parti i Riksdagen '02?
Sverige är inte immunt mot det vi ser händer i övriga Europa.

Det finns människor inom den Svenska politiken som använder sig av religion för att förtrycka sexuella minoriteter. De hävdar att detta förtryck är himmelskt sanktionerat. En överjordisk auktoritet har tydligen gett dem den rätten.

Det finns även dem som hävdar att vissa religiösa minoriteters rätt att finnas inte är värt att diskutera; att kristendomen och den forna statskyrkan är det som bör vara centralt för vår nation. Indirekt leder det till att majoritetsreligionen får en särställning i samhället.

Det finns till och med personer som tror att religion inte påverkar människor alls; jag hittar dessa från den högra delen av det politiska spektrumet till den vänstra. Ändå finns det människor som ägnar hela sitt liv åt att vara lyckligt praktiserande troende.
Det finns även människor som lever sina liv i skam för att just deras religiösa seder hävdar att man bör leva på ett sätt och inte ett annat.

Religion som fenomen är verkligt. Religion påverkar. Det påverkar människor som är troende i deras vardag, det påverkar människor som inte är troende och det påverkar samhället i stort.

Vi måste kunna prata om det; även vi antirasister. Rasismen lever inte i ett vakuum och det gör inte vi heller.
Religionens koppling till samhället är historiskt relevant, vi kan inte förklara hur vår värld ser ut utan att ha den med i beräkningen, att utesluta religion ur den antirasistiska diskussionen är att medvetet låta bli att lägga en del av pusslet. 

Att inte tala om religion är att spela de främlingsfientliga i händerna.

Skrivet av Johan T-Katiska.