Karlsson: Mordet i Kabul är inte indikation på våld i Sverige, NAZISTATTACKERNA är tecken på våld i Sverige!

Som ni genast märker har jag denna gång valt att inte ställa en fråga i artikelns titel. Detta är för att nu sätter jag ner foten!

Jag har länge hållit mig från att kalla någon vid namn, men den anonyma artikelförfattaren på Avpixlat som skrev om Nils Horner's mord på tisdagsmorgonen är ett jävla svin. Jag drar inte alla nazistjävlar över en kam nu, de är alla svin på sina egna sätt, alla är sina egna unika versioner av arslen. Denna skribent är det som är svin på just detta sätt!

Horner var älskad av många, hatad av få och hans död är närapå landssorg. Vad gör Avpixlat av denna svenska symbol? De skinnflår hans livsverk och skapar någon slags hittepå-fakta för att håva in lite rassepoäng!

Genom en snabb avfärdande kommentar säger artikeln att det KAN ha utförts av en muslim och sedan bygger de hela sitt argument runt detta. I den fyra paragrafer långa artikeln lyckas de sedan vända hans död till ett tecken på att det snart kommer bli våldsamheter i Sverige och att vi skall passa oss för vänsterfolk och muslimer. Detta för att det TROLIGEN finns fler muslimer än kristna i Sverige. Hur gick logiken där? Vad hände med faktan? Nej, fan, det behövs inte i Avpixlats anonyma sfär!

FAKTA: Extremism är dåligt, vilken form den än tar.

FAKTA: I Sverige har det skett ett fall av terrordåd kopplat till en muslimsk terrorgrupp. En död, gärningsmannen.

FAKTA: Attacker utförda av extremister klassas som terrorbrott.

FAKTA: Årligen utförs flertalet våldsbrott av nazister i Sverige.

Våldet kommer inte till Sverige för att Horner kanske sköts av en muslim i ett muslimskt land. Våldet är redan här för att NAZISTSVINEN går och slår ner och mördar andra för att NAZISTSVINEN har sådana faktafrånvarande teorier.

Våldet propageras av sidor som Avpixlat, som under ett moln av anonymitet går och sprider sådana teorier.

Karlsson: Varför glöms det ofta att SD är ett PARTI?

"Det är en enskild individs handlingar, du kan inte lasta hela partiet för det"

Känns detta igen? Det är nämligen ett av de främsta argumenten man hör när någon av partitopparna från SD har hamnat i blåsväder.

Problemet med detta påstående är att det inte stämmer. Du kan lasta partiet för vad deras ledare gör, då det är ledarnas uppgift att rikta partiets riktlinjer åt det håll som hela partiet skall gå. Det är därför de allra flesta partier använder sig av omröstningar inom partiet för att tillsätta dessa positioner.

När bröderna Ekeroth går ut och gör dumma saker, så är det SD som går runt och gör dumma saker, eftersom de båda sitter såpass högt upp i partiets ledarskap.
Den mest aktiva av dem, Kent, är ju en av partiets riksdagsledamöter och vid tiden då han ertappades med att fiffla med järnrörsfilmen, som han själv spelat in och redigerat, men "aldrig sett" (enligt honom själv), så var han partiets ledamot i justitieutskottet. Han var alltså så högt i partiet att om partiet fått majoritet, så skulle han vara våran justitieminister.

Dessa personer är de som leder partiet och då kan man inte längre se dem som individer när de handlar utanför de principer som partiet säger sig stå för. När du går med i ett parti så binder du dig till att följa vad ledarna säger, håller du inte med om vad ledarna säger och gör så bör du lämna partiet.
Du kan inte både äta kakan och ha den kvar, antingen håller du med ledarna i partiet du är medlem i, försöker byta ut ledarna.

SD behandlas dock inte på detta sätt!

Här har vi ett "parti" som får ca en tiondel av folkets förtroende. Det är nära en miljon människor som håller med partiet, men bara vissa individer. De "dåliga" individerna sållas bort, även om dessa råkar leda partiet och därmed är en representation av vad partiet står för. Det görs inga försök att få bort dessa individer, även om majoriteten av folket som stödjer partiet säger att de inte håller med om individens metoder eller uttalanden. Istället får personen sitta kvar på sin plats och leda partiet.

Det är inte demokrati, det är inte ett parti, det är en lös samling människor som har flera olika åsikter som lägger sitt hopp på en tätt sammansluten organisation som säger att de står för allt och alla. Dock visar de gång på gång att de varken kan hantera människor eller demokratiska processer. Ledarna för detta så kallade parti har visat gång på gång att de fifflar, ljuger och allmänt beter sig som svin.

Men det är ju enskilda individers handlingar...

Ofrivilligt perspektiv: There's something about Luciatåget.

Foto: Fredrik Magnusson

Luciatider, denna vackra tid mitt i December. Könsstereotyper späds på, tjejer bedöms efter utseendet och traditionella sånger sjungs euforiskt. Allt är frid och fröjd.
Eller var det så jag kände när jag var liten?

Nej, inte alls. Jag upplevde det hela som en institutionaliserad tvångsmatning inför föräldrar, lärare och andra auktoritetsfigurer. Det var plågsamt uppenbart att luciafirandet i skolan i alla fall inte var till för att jag skulle ha kul.

Jag förstod aldrig syftet med det hela. År efter år framförde jag mina bekymrade frågor för både lärare och föräldrar, "Varför gör vi det här?", men något direkt svar fick jag aldrig. Klyschor om att "det är fint" och att "vissa traditioner måste man hålla på" färgade aldrig av sig på mig.
Jag förstod mig inte på fetischismen av Svensk potpurrikristendom.

Exakt vad det här hade med min skolgång att göra är jag än idag förvirrad över. Även om de sår luciafirandet lämnat inte är allt för djupa, så kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken på vuxenvärldens konsensus kring nödvändigheten i mitt deltagande i luciatåget.
För ett barn kändes det som ett övergrepp. Om än småskaligt.

Under hela låg och mellanstadiet fick jag en grundkurs i kristen praktik, mässande och hur avvikande beteende behandlas.
Även om min verbala förmåga inte tillät mig i att uttrycka känslan, så har jag ett rätt klart minne av att jag kände: "Vilken synd är det jag bryter egentligen?"

Utöver ytligare överblickar av Buddhismen och Islam lämnade skolan en del att önska vid genomgången av livsåskådningsspektrumet.
Min inneboende ateism berördes aldrig. Frånvaro av tro förnekades. So much for pluralism...

Även utanför skolan tvingades man leva med denna periodberoende masspsykos. Inte nog med att vi övade på hur vi skulle gå i led och synkroniserat mässa under skoltid.
En, ibland flera, dagar om året tvingades vi även återkomma till skolan på kvällstid och genomföra denna tröttsamma exercis.

Efter spektaklet kom vanligtvis släkt och vänner, lärare och kökspersonal fram och sa att man gjort bra ifrån sig. Att folk hörde mig sjunga trots att jag endast mimat sångerna gjorde ingen skillnad. Folk hörde mig. Det såg bra ut.
Under en dag av året kunde den Svenska folkhemskänslan infinna sig och mångkulturen äntligen glömmas bort.

Och där stod jag som ett frågetecken; det var uppenbarligen något jag missat?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner så fortfarande.

Av Johan T-Katiska