Ofrivilligt Perspektiv: Marsch och Motdemonstration.

Till att börja med: motdemonstrationerna i Jönköping är en demokratiyttring. Ett sätt att kräva ansvar och visa missnöje. Det är ett sätt för antifascister och antirasister, oavsett politiskt färg, att ta till vara på våra gemensamma antifascistiska/antirasistiska intressen.
Att argumentera för motsatsen, att det skulle röra sig om ett demokratihinder med motdemonstrationer, är i alla högsta grad att agera medlöpare till fascisterna och rasisterna. De som argumenterar på detta sätt ser nazisternas rättigheter men inte motdemonstranternas. Motsägelsefullt kan tyckas.

Oavsett unkna och människofientliga åsikter ska folk givetvis få tala. Demokrati innefattar både "för" och "emot" och ju snabbare de som vill beskylla motdemonstranterna för allsköns brott fattar att de aldrig kan ställas till svars för vad en nazist gör desto bättre.

En fråga är värd att ställa i sammanhanget skulle kunna vara: Hade nazisterna ställt in utan tillstånd?

Mitt svar är att nazisterna antagligen inte skulle hållit sig borta från gatorna och jag tror det folkliga motstånd som mobiliserades mot dom i Torsdags den första Maj är den bästa lösningen på en dålig situation.
Eftersom jag är av den uppfattningen är det uppenbart att ställa sig den retoriska frågan: Är det bättre att ha en demonstration legitimerad av myndigheterna eller ett förbjudet kaos där alla demonstranter jagas? Inklusive motdemonstranterna?

Givetvis är aspekterna man måste se till många, det hela är inte helt enkelt. Däremot tror jag inte att någon lag eller förbud i världen hindrar folk att vara nazister. Samhälleligt engagemang mot nazismen gör det dock jävligt svårt för den att slå rot.

Inlägg i debatten.

Inlägg i debatten

Det är den 15 september 2014. Sverigedemokraternas första dag som regerande riksdagsparti. De vann valet med en betryggande majoritet av rösterna.

Och Jimmie Åkesson är ängslig.

”Hur kan det komma sig?”, tänker säkert många. Ni kan fortsätta tänka, ty detta är ingen fråga som Jimmie tänker svara på. Det är förståeligt.

Åkesson är kär. I en man. Från Iran.

Detta scenario har min kollega Ida Blomstrand och jag haft som utgångspunkt i arbetet med vår kommande film, Den blå blommans väg. För håll med om att det är en kittlande tanke, att en sån som Åkesson plötsligt skulle råka känna något som är ”fel”?

Han begriper inte varför. Han har aldrig tidigare tittat åt en man, för varför skulle han? Åkesson är ju heterosexuell. Och inte nog med det – han är heterosexuell, vit, kristen, manlig partiledare för det socialkonservativa SD. Vars politik värdesätter dessa egenskaper mer än något annat.

Riksdagsvalet 2014 var inte vilket val som helst. Det var valet då svensken beslöt sig för vad det innebär att vara svensk, vad det innebär att vara ”en av oss”. Föga förvånande kände majoriteten väljare samhörighet med SD:s definition av svenskhet. SD var nämligen partiet som förespråkade det normativa. Det gemensamma. Det som skapar ett tryggt samhälle befriat från det obegripliga, det främmande.

Det obegripliga, det främmande, du och jag. Vi som aldrig tillåtits känna samhörighet med massan, men som hasat oss fram ändå. Vi har ju haft varandra. Tillsammans har vi vågat säga ifrån när någon behandlat oss som skit. När någon kallat oss saker vi själva inte kan känna igen oss i. Och vi har alltid i viss mån haft politikerna på vår sida.

Fram tills idag. Detta är första dagen i våra liv som makthavarna medvetet gör skillnad på de som är normala, och vi som är annorlunda. Vi som är ”de smaklösa figurerna i Prideparaden”. Vi som är ”det största utländska hotet sedan andra världskriget”. Vi som aldrig ens träffat de som väljer att kalla oss dessa saker.

Och mitt i denna röra; Jimmie Åkesson, som inte kan bedyra sin kärlek till den där mannen från Iran. Åkesson, som i utkastet till sin bok, Satis Politio, skrev att han aldrig någonsin kommer att förstå sig på homosexuell kärlek. Det är nog inte heller många som hade krävt det av honom. Åkesson var ju trots allt hetero ut i fingerspetsarna då det begav sig, liksom alla andra som ännu inte hunnit känna attraktion till en människa av samma kön.

Idag förstår han bättre. Synd bara att ingen annan gör det. Och han har bara sig själv att skylla.

Alexander Kuronen
Student, Medieproduktion, Högskolan i Halmstad

Efter den 14:e September.

Idag möttes vi av en artikel i ETC där representanter från det antirasistiska nätverket IMR (Inte rasist, men) förklarar att de kommer föra den antirasistiska kampen väldigt hårt ända fram till valdagen och att vinsterna vi gör måste firas. Vi håller med, vi har kommit en bra bit och det breda engagemang som sprider sig bland gemene man är definitivt värt att uppmärksamma.

Men vad vi tror kan hända är att man faller in i passivitet i och med att man tror sig vara nära ett samhälle fritt från rasism. Vi kan inte försätta vårt hopp i tysta majoriteter eller dagstidningar. Kampen måste fortsätta framåt, aktivt och under fortsatt utveckling. Vi kommer precis som IRM att fortsätta kämpa hårt ända fram till valdagen.

Vi ska dock komma ihåg att det även finns ett liv efter den 14:e September. Vi kan inte sätta oss ned och ta en glas nu och vi kan inte göra det efter September heller. För vi är inte en del av etablissemanget och vi lever inte efter mandatsperiodernas klocka.
Segrar kan ha ett viktigt symboliskt värde men kampen mot rasism och för jämlikhet kan aldrig bli perfekt. När den här generationens antirasism institutionaliseras lämnar det dörren öppen för extremhögern att stå som det radikala alternativet. Det är därför vi ser med viss tvetydighet på IMRs debattartikel och vi tror att det finns delar av den antirasistiska rörelsen som gör det med oss.

Att få medier och de etablerade politiska aktörerna att reagera på ens arbete är inte nog. Detta även om arbetet man gör är bra. Vi delar inte synen som framförs i debattartikeln, vi anser att folk redan nu firar vinsterna. Däremot är det en bit kvar tills att det demokratiska engagemanget som finns i gräsrötterna accepteras som en del av samhällsmaskineriet utan att det assimileras till detta.

Vi har inte råd att se kampen i form av vinster och förluster. Vi måste mäta den i förändring och där har vi en bit kvar att gå. Den här hunden fortsätter hoppfullt att skälla även efter September.

- Johan och Dennis, Nätverket Mångfald.