Ofrivilligt perspektiv: There's something about Luciatåget.

Foto: Fredrik Magnusson

Luciatider, denna vackra tid mitt i December. Könsstereotyper späds på, tjejer bedöms efter utseendet och traditionella sånger sjungs euforiskt. Allt är frid och fröjd.
Eller var det så jag kände när jag var liten?

Nej, inte alls. Jag upplevde det hela som en institutionaliserad tvångsmatning inför föräldrar, lärare och andra auktoritetsfigurer. Det var plågsamt uppenbart att luciafirandet i skolan i alla fall inte var till för att jag skulle ha kul.

Jag förstod aldrig syftet med det hela. År efter år framförde jag mina bekymrade frågor för både lärare och föräldrar, "Varför gör vi det här?", men något direkt svar fick jag aldrig. Klyschor om att "det är fint" och att "vissa traditioner måste man hålla på" färgade aldrig av sig på mig.
Jag förstod mig inte på fetischismen av Svensk potpurrikristendom.

Exakt vad det här hade med min skolgång att göra är jag än idag förvirrad över. Även om de sår luciafirandet lämnat inte är allt för djupa, så kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken på vuxenvärldens konsensus kring nödvändigheten i mitt deltagande i luciatåget.
För ett barn kändes det som ett övergrepp. Om än småskaligt.

Under hela låg och mellanstadiet fick jag en grundkurs i kristen praktik, mässande och hur avvikande beteende behandlas.
Även om min verbala förmåga inte tillät mig i att uttrycka känslan, så har jag ett rätt klart minne av att jag kände: "Vilken synd är det jag bryter egentligen?"

Utöver ytligare överblickar av Buddhismen och Islam lämnade skolan en del att önska vid genomgången av livsåskådningsspektrumet.
Min inneboende ateism berördes aldrig. Frånvaro av tro förnekades. So much for pluralism...

Även utanför skolan tvingades man leva med denna periodberoende masspsykos. Inte nog med att vi övade på hur vi skulle gå i led och synkroniserat mässa under skoltid.
En, ibland flera, dagar om året tvingades vi även återkomma till skolan på kvällstid och genomföra denna tröttsamma exercis.

Efter spektaklet kom vanligtvis släkt och vänner, lärare och kökspersonal fram och sa att man gjort bra ifrån sig. Att folk hörde mig sjunga trots att jag endast mimat sångerna gjorde ingen skillnad. Folk hörde mig. Det såg bra ut.
Under en dag av året kunde den Svenska folkhemskänslan infinna sig och mångkulturen äntligen glömmas bort.

Och där stod jag som ett frågetecken; det var uppenbarligen något jag missat?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte känner så fortfarande.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar